hojna

 

 

 

När jag var gravid med första barnet visste jag inte så mycket om barn, jag har syskonbarn men där har jag ju varit "lektant" och inte tänkt så mycket längre än så. Jag visste i varje fall att det går inte att planera något så jag vågade inte säga att vi skulle göra på vissa sätt annat än att jag ville att bebisen skulle sova i egen säng från start eftersom att jag trodde att det annars skulle bli problem. Hah!

 

Så kom den dagen då mitt barn lämnade min kropp. En liten, liten människa. Alldeles ny i världen.

Att få den hala och varma lilla personen på bröstet var helt otroligt, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade nu ansvar för en annan människa och ska ta hand om detta liv.

När vi hade kommit över från förlossningsrummet till rummet på BB så tittade jag på plastbaljan som barnet skulle ligga i och jag kände instinktivt nej, aldrig att min lilla bebis skulle ligga i den själv så jag la mig tillrätta i sängen och hade mitt barn nära mig. Precis som det ska vara.

 

Jag märkte sen när vi kom hem att bebisen sov bäst i famnen och jag hade inget emot det, klart vi ska vara nära. Här har jag haft denna person i min kropp så länge så inte så konstigt att vi ska fortsätta vara nära när hen är på utsidan.

 

Det var långt senare jag snubblade över ankntytningsteorin och läste på om nära förädraskap men känslan jag fick första natten var så naturlig och så stark och jag kommer ihåg det än idag, jag känner det än.

 

.