hojna

Jag har fått veta att en person ur mitt förflutna har dött. Jag har såna skuldkänslor nu medan jag samtidigt känner mig lite ihålig inuti.

 

Som små var vi bästa vänner, vi satt verkligen ihop och gjorde allt tillsammans till vi blev runt 9/10 år då några började reta henne. Jag slutade umgås med henne sakta men säkert för mig tyckte de ju om och jag ville vara omtyckt. Jag behövde bekräftelse. (Att det sen vände och jag också blev utsatt och mådde dåligt är en annan historia)

Livet gick vidare och efter flera års kamp mot mitt jobbiga och sen att ha utvecklats enormt på dessa år som har gått sen jag fick barn gjorde att jag såg allt med andra ögon, jag hittade henne på twitter av en slump för några månader sedan men jag vågade inte följa. Kände mig ovärdig (i brist på bättre ord). Jag såg att hon och jag hade samma åsikter, vi ville samma sak. Jag ville skriva till henne och be om förlåtelse för hur jag varit och att det var mig det var fel på och att jag hade gjort så fel. Nu är det för sent. Hon finns inte längre.

 

Det känns fel av mig att vara ledsen och sörja henne då vi inte känt varandra på 15 år, vad har jag för rätt att känna så här när hennes närmsta lider och går sönder av sorg och saknad?

Jag känner mig som en jävla hycklare då jag tänkt så länge på att bara ta en ynka lite kontakt genom twitter för att be om ursäkt utan att ha riktigt vågat. Men jag känner så här, jag är ledsen. Jag sörjer min första vän. En vän jag var hemsk mot.

En person som har varit stark och vettig sen barnsben medan jag var vilsen och inte klarade av att stå upp för mig och de jag brydde mig om.

 

 

 

En sak jag kan ångra lite grann är att jag inte har tagit chansen och haft mer sex tidigare, nu har jag min man och även om det är omöjligt att se in i framtiden så är det så att jag vill leva mitt liv med honom och inte ligga med någon annan.

 

Som när jag gick på folkhögskolan så var det en kille där som jag hamnade i säng med en gång, där hade jag gärnat knulla vidare några gånger för att göra skolan lite roligare. Men jag fegade ur så det blev inte.

Eller andra tillfällen jag har fått, inte fulla och störiga ute på krogen för ett ONS i fyllan är sällan bra (inte de jag har haft iaf), utan andra gånger. Den där killen med skitsnygga tänder som var utomordentligt bra på att hångla hade jag gärna legat med om det inte vore så att vi skiljdes åt för tidigt.

Eller han jag träffade på bussen en gång som jag pratade med i flera timmar hade det också varit trevligt att ta en omgång eller fler med.

Så finns det självklart ligg jag ångrar, jag hade velat byta ut alla dåliga ligg mot tillfällena jag ångrar att jag inte tog.

 

 

Det kommer att ta minst två år att bli klar med gymnasieämnena, det känns sjukt långt bort just nu innan jag ens har börjat. Tänk om jag inte tar mig in på sjuksköterskeutbildningen efter det? Vad gör jag då?
(Nej inte tänka så, jag SKA ta mig in!)

När jag väl börjat där så blir det roligare, efter det måste jag jobba 12 månader som sjuksköterska innan jag kan ta mig vidare till barnmorskeutbildningen. Så tre år på ssk-utb, ett år jobba och minst två år för gymnasiet. Sex år bort. FAN vad lång tid!

Jag ångrar inte att jag aldrig gick gymnasiet, hade jag gjort det så kanske jag inte hade haft min underbara familj och det som har varit i mitt förflutna har gjort mig till den jag är idag. Jag gillar mig så nej jag ångrar det inte.
Även om det hade varit skönt att kunna hoppa in direkt för att bli ssk nu.

Jag mådde verkligen dåligt under tonåren, allt var svart och jag hade ingen som helst motivation till någonting. Jag såg ingen mening med att leva och det enda som stoppade mig från att ta livet av mig var att jag är rädd för att dö. Det hade varit en befrielse att slippa livet men jag ville inte möta döden.
Det tog tid innan jag hittade motivation, jag är inte en sån som kunnat ta vilket skitjobb som helst tidigare bara för att kunna leva. Idag hade jag kunnat det eftersom jag nu har mål. Jag har en familj att ta hand om och jag vet vad jag vill göra i slutändan, bilden jag har i mitt huvud går inte att radera så det får ta tid helt enkelt.
Jag vet nu vad jag vill, jag VET att jag ska vara barnmorska.

Jag vill tacka mina barn för det. Mitt liv var inte mörkt längre när jag träffade deras far, min älskade andra hälft, men jag var fortfarande vilsen och visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Sen kom barnen och den enorma kärleken skakade om mig och någonting hände.
Mitt liv är helt fantastiskt och jag är glad. Nu vet jag!