hojna

 

 

 

När jag var gravid med första barnet visste jag inte så mycket om barn, jag har syskonbarn men där har jag ju varit "lektant" och inte tänkt så mycket längre än så. Jag visste i varje fall att det går inte att planera något så jag vågade inte säga att vi skulle göra på vissa sätt annat än att jag ville att bebisen skulle sova i egen säng från start eftersom att jag trodde att det annars skulle bli problem. Hah!

 

Så kom den dagen då mitt barn lämnade min kropp. En liten, liten människa. Alldeles ny i världen.

Att få den hala och varma lilla personen på bröstet var helt otroligt, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade nu ansvar för en annan människa och ska ta hand om detta liv.

När vi hade kommit över från förlossningsrummet till rummet på BB så tittade jag på plastbaljan som barnet skulle ligga i och jag kände instinktivt nej, aldrig att min lilla bebis skulle ligga i den själv så jag la mig tillrätta i sängen och hade mitt barn nära mig. Precis som det ska vara.

 

Jag märkte sen när vi kom hem att bebisen sov bäst i famnen och jag hade inget emot det, klart vi ska vara nära. Här har jag haft denna person i min kropp så länge så inte så konstigt att vi ska fortsätta vara nära när hen är på utsidan.

 

Det var långt senare jag snubblade över ankntytningsteorin och läste på om nära förädraskap men känslan jag fick första natten var så naturlig och så stark och jag kommer ihåg det än idag, jag känner det än.

 

.

 

 

Jag har alltid tyckt att saker och ting har varit meningslösa, jag har aldrig haft någon motivation för att göra något och aldrig velat jobba för jag har inte sett vitsen med det. Inget har lockat mig.

Sen fick jag barn och då var det någonting inom mig som ändrades, mitt hjärta fick liv på ett helt nytt sätt.

 

När jag väntade första barnet märkte jag hur jävla häftigt det faktiskt var att vara gravid, en annan människa växte inom mig och jag läste allt jag kunde om fostrets utveckling och hur graviditeter funkade men det var inte förrän andra barnet var runt 5 månader som jag kom på att jag nog vill bli barnmorska så jag började undersöka vad som krävdes men jag blev lite avskräckt då jag insåg hur lång tid det skulle ta och att jag måste bli sjuksköterska först.

 

Jag insåg senare att det fanns inget annat jag vill göra, jag kände att det var barnmorska jag ville bli. Dessutom har jag alltid trivts på sjukhus, jag tycker om sjukhus. Varför jag gör det vet jag inte men så är det. Jag tycker att människokroppen är väldigt intressant och redan som barn har jag varit nyfiken på hur kroppen fungerar, att börja jobba inom vården var nog ett bra val för mig.

En dag kom det bara, jag SKA bli barnmorska. Jag ska få gymnasiebehörighet och jag ska ta mig in på ssk-ubildningen och jag ser fram emot att få lära mig allt det jag kommer få lära mig. Jag ser fram emot att få jobba som sjuksköterska och få en hel del vana innan jag tar nästa steg och utbildar mig vidare.

 

Så den där dagen då jag insåg att jag faktiskt vet vad jag vill jobba med är en väldigt bra dag, den går jag tillbaka till när orken tryter och motivationen är låg. Den dagen gör mig glad och påminner mig om att det är värt det. Jag vet vad mitt mål är, vägen dit är lång men jag kommer att klara det!

 

.

 

 

 

Jag hade pratat i telefon med en kille varenda dag i sex veckor efter att vi hade träffats hos ett par gemensamma kompisar, varenda dag i flera timmar efteråt pratade vi i telefon och lärde känna varandra. Vi skrattade, såg film tillsammans och pratade om djupa saker. Vi bodde långt ifrån varandra men bestämde till slut att han skulle komma och hälsa på mig, en och en halv vecka senare var han på väg. Jag var nervös.

 

Så dök han upp, vi hade väldigt roligt tillsammans och jag märkte att jag tyckte om honom mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Det pirrade i kroppen och jag var glad. När han hade varit hos mig en vecka var vi på väg in till stan, han stannade upp på sjukhusbron och sa:

"Jag tror att jag vill att du ska vara min tjej"

Jag började skratta för det lät så roligt men jag svarade att det ville jag också. Det ville jag, jag hade blivit kär.

 

Sen den dagen har det varit vi två. Vi har haft våra jobbiga stunder men i slutändan står vi kvar, det är jag och han. Jag är så glad att vi träffades och jag hade inte kunnat få en bättre pappa till mina barn.

 

.

 

 

 

Jag var 10-11 år gammal och var utomlands med min pappa, hans sambo och hennes barn. Vi bodde på ett hotell som hade fristående lägenheter, det var alltså lägenheter som små hus som var utspridda bakom receptionen och restaurangen (kommer inte ihåg om det var vanliga hotellrum också där men det är ju oväsentligt).

En kväll så var jag och mitt plastsyskon (vet inte vad jag ska kalla hen faktiskt) ensamma i våran lägenhet/rummet/vad det då var och jag var uttråkad. Det var inget på tv och jag kunde inte sova så jag gick till receptionen där pappa och hans sambo var, men där var det också tråkigt. Någon uppvisning av något slag med hög volym och jag orkade inte vara där helt enkelt så jag tänkte gå tillbaka.

 

När jag kommer ut igen och har passerat poolen går en man förbi mig med snabba steg, jag har alltid varit en fegis och riktigt blyg så jag började gå sakta och hörde hur hans steg tystnade bakom ett hörn men ingen dörr som öppnades. Så jag stannade. Vågade knappt andas. Bakom mig hörde jag dunkandet från musiken och det var mörkt ute.

Helt plötsligt backar mannen runt hörnet och tittar på mig innan han går iväg igen, jag fick känslan att han backade för att kolla efter vart jag var och då blev jag riktigt rädd. Så jag vände mig om och sprang tillbaka till min pappa men jag berättade inget, sa bara att jag inte ville sitta och titta på tv.

 

Det var obehagligt och det tycker jag än idag. Jag är glad att jag stannade och lyssnade efter mannens fotsteg för tänk om någonting hade hänt.

Han kanske inte alls hade någon baktanke men jag har alltid undrat varför han skyndade sig föbi mig för att sen stanna bakom ett hörn, vänta en stund och sen backa tillbaka och kolla efter mig.

 

.

 

 

Håhå, jag kommer så väl ihåg hur jag hade väntat på att få mens. Det var ju så stort det där och jag hade läst mycket, speciellt i KP, om mens och att det är ganska vanligt att det kan ta lång tid mellan gångerna i början och att vissa får första mensen tidigt medan andra får den lite senare men allt var normalt och så vidare. Jag längtade efter mensen och jag längtade efter brösten, jag ville bli vuxen! (Idag vill jag tillbaka till den härliga barndomen, inga måsten och roligt nästan hela tiden)

 

Så var det en dag på sommarlovet, jag var hos min pappa men han var inte där utan jag var ensam hemma. Jag gick på toaletten och hade något brunt i trosorna. Äntligen!

Jag hade också läst att många berättar för sina mammor så jag ringde till min och berättade, lite pinsamt var det då jag egentligen aldrig känt så bra förtroende för min mamma för att kunna prata om saker men det var ju så en skulle göra så jag gjorde det.

 

Jag kände mig pirrig och glad hela dagen, äntligen hade ett stort steg tagits och jag började bli vuxen.

När jag tänker tillbaka på det idag vill jag bara krama den där lilla 12-åringen på altanen, ge henne den kärlek och uppmärksamhet som hon behövde. Kanske hennes tonår hade varit lite bättre då.

 

.

En jävla massa tandvärk har kommit mellan mig och min hjärna de senaste dagarna så det har inte kommit några dagar här pga det men nu har jag fått rediga tabletter som tar bort den obeskrivliga smärtan som pågår i käken och jag kan fungera som människa igen. Halleleluja!

 

 

 

 

Jag och mannen hade varit tillsammans i tre ynka månader, konstiga saker hade pågått i kroppen i lite mer än en vecka. Jag var ganska säker på att jag var gravid men jag vågade inte hoppas på någonting, för jag ville faktiskt vara gravid trots den korta tiden vi hade varit tillsammans (att det är knäppt och verkligen inget jag rekommenderar är en annan historia som vi kan ta en annan gång).

Mensen kom inte så jag gick med skakande steg till apoteket och köpte mig ett graviditetstest som jag skulle kissa på dagen efter. Det var spännande att gå hem med den där lilla saken i påsen, Jag var pirrig och nervös och det kändes som att alla mäniskor jag mötte kunde se precis vad som låg i min påse så jag satte in den i innerfickan och skyndade mig hem där jag la testet i badrumsskåpet, vi bodde inte ihop då men han kom till mig den dagen och skulle vara hos mig över helgen innan vi åkte vidare till honom.

 

Dagen efter vaknar jag tidigt och är helt uppe i varv från att jag slog upp ögonen, jag vaknade tidigare än vad jag brukade göra och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Vandrade omkring några varv i lägenheten innan jag bestämde mig för att göra testet, min kille låg fortfarande och sov och egentligen ville jag vänta men han kunde sova länge till och jag var för otålig så jag kissade på testet med lite toalettpapper lindat runt och med rutan ner. La den sedan så på handfatet och rensade kattlådan under tiden.

När jag var färdig med lådan var det dags att kolla på testet. Jag var nervös. Handen skakade när jag sträckte mig för att vända på testet och det var en märklig känsla som sköljde över mig när jag såg ett blått plus i rutan.

 

Det var positivt. Jag var gravid! JAG SKA BLI MAMMA!

Så jag hoppade in i sovrummet och kastade mig i sängen och visade M, han sov fortfarande men sa att han visste att det skulle bli positivt. Han ville det precis lika mycket som jag ville så när den första skakiga chocken lag sig så gick vi omkring och flinade resten av dagen. Och helgen.

 

Inget har varit sig likt sen dess, livet har bara blivit bättre och vi har tagit igenom oss de svåra stunderna tillsammans och blivit starkare. Det gick fort för oss men vi klarade det. Vi har skapat oss en förjävla bra familj!

 

För att komma igång med skrivandet här tänkte jag hoppa på Apans "50 dagar ur mitt liv" så får vi se om jag kan hitta 50 intressanta dagar bland alla 9128 dagar jag har levt.

Nu är hon redan på dag 3 så jag tänkte få ihop 3 inlägg idag.

 

 

 

 

En helg när jag gick i femman följde jag med en kompis för att sova hos hennes mormor och morfar, hon umgicks med några som var ett år äldre än oss och var lite häftigare så hon hade tagit med sig några cigaretter så när vi var ute och gick med hunden tog vi en omväg in i skogen för att röka lite. Jag var alltså 11 år och hade inte testat det förut men nu ville jag göra det när vi ändå hade tillfälle, jag kommer inte ihåg om jag lyckades ta halsbloss direkt men däremot tyckte jag inte att det smakade så illa som jag trodde att det skulle göra. Även fast det samtidigt smakade illa. Efteråt tuggade vi på granbarr för att få bort lukten för det skulle tydligen vara jättebra mot det. Jag tror inte att det hjälpte.

 

Sen på kvällen åkte vi till en kiosk för att köpa godis, det var även första gången jag var med om att någon snattade. Hon visade mig hur det gick att gömma godiset så vi slapp betala för allt vi ville ha och hon stoppade på sig någon chokladkaka och några klubbor. Jag vågade inte göra det utan valde ut det godiset jag ville ha och betalade för det men jag kommer ihåg att det var lite spännande att äta det obetalade godiset på rummet sen när vi var tillbaka hos hennes mormor och morfar.

 

Efter det tyckte jag att det var häftigt att jag hade testat röka och min pappa hade varit utomlands och köpt en limpa cigaretter så jag tog ett paket därifrån och tänkte att han nog inte skulle märka något då han ändå röker sällan, jag vet faktiskt inte om han någonsin märkte att ett paket var borta för han rökte max två cigaretter per dag då och om han märkte något misstankte han nog min storebror mer än mig. Jag hade med mig det paketet till ett disco och vi var några stycken som sprang bakom skolan och tog några munbloss. Alldeles fnissiga var vi och tyckte att vi var vuxna och häftiga.

 

Sen började jag röka när jag var runt 14 år gammal och slutade vid 18 år då jag började snusa istället, jag rökte ibland i perioder fram till att jag var 20 och blev gravid med första barnet. Sen dess har jag rökt sammanlagt 6 cigaretter, det har varit under de två gånger jag varit ut sen jag fick barn. (Jag brukar inte snusa när jag dricker för jag tycker att den blir så halkig och bara glider omkring under läppen då)