Tjock och lat
Jag gick upp 32 kilo när jag väntade SB, onödigt många kilon blev det för jag hade inte behövt gå upp så mycket men eftersom att jag inte tänkte så blev det så, och när jag blev gravid med LB hade jag 10 kilo kvar av dessa. Den gången gick jag upp 20 kilo och landade nästan på samma slutsiffra dagen jag födde.
Idag är jag 15 kilo ifrån vikten jag hade när jag blev gravid med SB, jag har 28,7 i BMI. Jag är inte långt ifrån fetma och nej jag är inte helt okej med det. Jag trivs inte med att väga så här mycket eller orka så lite, jag har alltid haft dålig kondition men nu är den ännu sämre såklart efter att ha varit ganska stillasittande i så många år.
Jag använder inte graviditet som ursäkt, det är anledningen till att jag blev tjock men det är inte därför jag fortfarande är det. Jag är oerhört bekväm av mig och har inte orkat göra något åt saken.
Många tårar har runnit och jag har mått dåligt men jag har inte orkat göra något utan har fortsatt sitta stilla och pressa i mig socker och DET är anledningen till att jag är tjock.
Nu har jag tagit tag i mig själv och börjat komma igång, jag har börjat med att på morgonen när jag lämnat SB på förskolan så tar jag en omväg hem och sen när vi ska hämta igen så tar jag omvägen dit. Idag tog jag hjälp av RunKeeper och fick fram att det tog 36 minuter att promenera (pausade på förskolan) och hela rundan är 2,65 km lång vilket betyder att jag kommer att promenera 5,3 km varje dag och det känns som en bra start för mig. Dessutom har jag vagn med mig så det blir lite tyngre uppför.
Jag ska låta det gå någon vecka och se när jag utökar rundan, promenader räcker för tillfället. Eller jag kanske ska gräva fram mina 1-kiloshantlar och börja göra något med dem också?
Fast det känns ju lite fjuttigt, ger det något öht?
Jag säger stopp
Nu är jag less på den där förbannade vikthetsen.
Jag har runt 15 kilos övervikt och har mått dåligt för det men nu får det vara nog, jag vill komma i form för att få bättre kondition så jag orkar göra mer saker och jag strävar inte efter att bli smal. Jag ser ut som jag gör och har någon problem med det så är det den personens problem, inte mitt.
Jag har nyss lagt en beställning på en hel drös med nya kläder, jag har inte velat köpa tidigare för jag ville gå ner i vikt först men jag är lat och bekväm av mig så nu skiter jag i det. Det är alla möjliga färger och mönster på kläderna som jag inte velat ha tidigare för att jag velat dölja mig i mina mörka och trista kläder. Nu är det ändring.
Min kropp är fantastisk och jag tänker inte trycka ner mig själv längre. Det räcker nu.
.
Vackra fötter. Eller?
Igår satt jag med två plastsockar på fötterna i två timmar för att få mjuka fötter, det är någon slags gel som ska göra så att den döda huden skalas bort och trillar av och sen blir fötterna tip-top. En sak för mig med andra ord då jag inte haft Lena fötter sen jag var barn, jag kan inte ens komma ihåg känslan av att kunna gå barfota inomhus utan att fastna i en viss typ av mattor. Så det var dags.
Jag vill undvika kemikalier och jag vet att det bästa för fötterna är att enbart smörja men det har gått så långt för mina att det krävdes något rejält så när jag har ömsat färdigt blir det andra bullar. Smörja efter varje dusch osv.
Självklart kunde jag inte hålla mig från att googla bilder på hur fötterna ser ut under tiden huden försvinner och jag säger bara URK. Ändå kan jag inte hjälpa att längta tills det där händer, äckligt men spännande liksom.
Jag vill undvika kemikalier och jag vet att det bästa för fötterna är att enbart smörja men det har gått så långt för mina att det krävdes något rejält så när jag har ömsat färdigt blir det andra bullar. Smörja efter varje dusch osv.
Självklart kunde jag inte hålla mig från att googla bilder på hur fötterna ser ut under tiden huden försvinner och jag säger bara URK. Ändå kan jag inte hjälpa att längta tills det där händer, äckligt men spännande liksom.
Att hitta sig själv
Det kommer att ta minst två år att bli klar med gymnasieämnena, det känns sjukt långt bort just nu innan jag ens har börjat. Tänk om jag inte tar mig in på sjuksköterskeutbildningen efter det? Vad gör jag då?
(Nej inte tänka så, jag SKA ta mig in!)
När jag väl börjat där så blir det roligare, efter det måste jag jobba 12 månader som sjuksköterska innan jag kan ta mig vidare till barnmorskeutbildningen. Så tre år på ssk-utb, ett år jobba och minst två år för gymnasiet. Sex år bort. FAN vad lång tid!
Jag ångrar inte att jag aldrig gick gymnasiet, hade jag gjort det så kanske jag inte hade haft min underbara familj och det som har varit i mitt förflutna har gjort mig till den jag är idag. Jag gillar mig så nej jag ångrar det inte.
Även om det hade varit skönt att kunna hoppa in direkt för att bli ssk nu.
Jag mådde verkligen dåligt under tonåren, allt var svart och jag hade ingen som helst motivation till någonting. Jag såg ingen mening med att leva och det enda som stoppade mig från att ta livet av mig var att jag är rädd för att dö. Det hade varit en befrielse att slippa livet men jag ville inte möta döden.
Det tog tid innan jag hittade motivation, jag är inte en sån som kunnat ta vilket skitjobb som helst tidigare bara för att kunna leva. Idag hade jag kunnat det eftersom jag nu har mål. Jag har en familj att ta hand om och jag vet vad jag vill göra i slutändan, bilden jag har i mitt huvud går inte att radera så det får ta tid helt enkelt.
Jag vet nu vad jag vill, jag VET att jag ska vara barnmorska.
Jag vill tacka mina barn för det. Mitt liv var inte mörkt längre när jag träffade deras far, min älskade andra hälft, men jag var fortfarande vilsen och visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Sen kom barnen och den enorma kärleken skakade om mig och någonting hände.
Mitt liv är helt fantastiskt och jag är glad. Nu vet jag!
(Nej inte tänka så, jag SKA ta mig in!)
När jag väl börjat där så blir det roligare, efter det måste jag jobba 12 månader som sjuksköterska innan jag kan ta mig vidare till barnmorskeutbildningen. Så tre år på ssk-utb, ett år jobba och minst två år för gymnasiet. Sex år bort. FAN vad lång tid!
Jag ångrar inte att jag aldrig gick gymnasiet, hade jag gjort det så kanske jag inte hade haft min underbara familj och det som har varit i mitt förflutna har gjort mig till den jag är idag. Jag gillar mig så nej jag ångrar det inte.
Även om det hade varit skönt att kunna hoppa in direkt för att bli ssk nu.
Jag mådde verkligen dåligt under tonåren, allt var svart och jag hade ingen som helst motivation till någonting. Jag såg ingen mening med att leva och det enda som stoppade mig från att ta livet av mig var att jag är rädd för att dö. Det hade varit en befrielse att slippa livet men jag ville inte möta döden.
Det tog tid innan jag hittade motivation, jag är inte en sån som kunnat ta vilket skitjobb som helst tidigare bara för att kunna leva. Idag hade jag kunnat det eftersom jag nu har mål. Jag har en familj att ta hand om och jag vet vad jag vill göra i slutändan, bilden jag har i mitt huvud går inte att radera så det får ta tid helt enkelt.
Jag vet nu vad jag vill, jag VET att jag ska vara barnmorska.
Jag vill tacka mina barn för det. Mitt liv var inte mörkt längre när jag träffade deras far, min älskade andra hälft, men jag var fortfarande vilsen och visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Sen kom barnen och den enorma kärleken skakade om mig och någonting hände.
Mitt liv är helt fantastiskt och jag är glad. Nu vet jag!