hojna

Jag gick upp 32 kilo när jag väntade SB, onödigt många kilon blev det för jag hade inte behövt gå upp så mycket men eftersom att jag inte tänkte så blev det så, och när jag blev gravid med LB hade jag 10 kilo kvar av dessa. Den gången gick jag upp 20 kilo och landade nästan på samma slutsiffra dagen jag födde.

Idag är jag 15 kilo ifrån vikten jag hade när jag blev gravid med SB, jag har 28,7 i BMI. Jag är inte långt ifrån fetma och nej jag är inte helt okej med det. Jag trivs inte med att väga så här mycket eller orka så lite, jag har alltid haft dålig kondition men nu är den ännu sämre såklart efter att ha varit ganska stillasittande i så många år.

 

Jag använder inte graviditet som ursäkt, det är anledningen till att jag blev tjock men det är inte därför jag fortfarande är det. Jag är oerhört bekväm av mig och har inte orkat göra något åt saken.

Många tårar har runnit och jag har mått dåligt men jag har inte orkat göra något utan har fortsatt sitta stilla och pressa i mig socker och DET är anledningen till att jag är tjock.

 

Nu har jag tagit tag i mig själv och börjat komma igång, jag har börjat med att på morgonen när jag lämnat SB på förskolan så tar jag en omväg hem och sen när vi ska hämta igen så tar jag omvägen dit. Idag tog jag hjälp av RunKeeper och fick fram att det tog 36 minuter att promenera (pausade på förskolan) och hela rundan är 2,65 km lång vilket betyder att jag kommer att promenera 5,3 km varje dag och det känns som en bra start för mig. Dessutom har jag vagn med mig så det blir lite tyngre uppför.

 

Jag ska låta det gå någon vecka och se när jag utökar rundan, promenader räcker för tillfället. Eller jag kanske ska gräva fram mina 1-kiloshantlar och börja göra något med dem också?

Fast det känns ju lite fjuttigt, ger det något öht?