hojna

Den här veckan har varit ett bevis på att det finns alldeles för många puckon i detta land. Det är så skrattretande att så många har blivit upprörda för små jävla skitsaker och skriver saker i stil med "jag är inte rasist, men ... " eller "nu har det gått för långt, ... ". MEN GÅ OCH SKJUT DIG SJÄLV!
Det enda som har gått för långt är den här jävla idiotin som pågår. Jag har blivit så galet provocerad varenda gång jag kikade in på Facebook de senaste dagarna, jag orkar inte. Fortsätt vara sådär jävla inskränkta och vägra utvecklas och bli en lite bättre människa.

Jag vet inte hur andra ser på livet men jag själv tycker om att lära mig nya saker och vidga min världsbild, det är väldigt roligt rent av. Jag vägrar stanna i min utveckling och tycka att saker är på ett visst sätt bara för att "det alltid varit så", får jag övertygande fakta framför mig så är jag absolut öppen för att ändra min uppfattning om saker och ting.
Det är inget farligt och kan faktiskt göra livet bättre.



*eller som vi på Familjeliv skulle skriva: Att vara förskyld och irreterad

Okej så imorse vaknar jag av att SB står brevid sängen och säger att hen tycker att det luktar lite konstigt, det ärnågot som luktar. Jag är mest snurrig och förstår inget till en början men sen säger SB att det var lite blött på pappas täcke.

Jag kommer då ihåg att katten hade varit i sängen en stund tidigare så jag hinner bli irriterad på att hon förmodligen varit och spytt men så ser jag att det inte ligger något på täcket. Men där är en pöl. Jag tar en liten sniff. AMEVAIHELVETTEEEE!

 

Som tur jävla var hade LB inte vaknat än för då hade jag fått pissfläcken i ansiktet efter att den hade vandrat runt sängen och över hela LB, hen har en tendens av att vakna före mig och riva upp sängen innan jag själv vaknar till liv. Sköjj. I vanliga fall gör det inget men det hade inte känts så kul om hen hade lekt koja och tittut med pisstäcket liksom. Not so mysigt.

 

 

Nej vår kära katt skulle aldrig göra så här annars men imorse hade SB stängt dörren till toaletten och sen gått och lagt sig igen vilket gjorde att hon antagligen inte kunde hålla sig längre. Jaja, bättre på täcket än i soffan. Lättare att rengöra.

Vad är det för fel på mig? Jag känner ingen lust till någonting. Jag orkar ingenting.

Helst hade jag velat ligga ner och göra absolut ingenting men det går såklart inte, barnen behöver mat och uppmärksamhet så det gör jag. Annars inget. Jag hade behövt plugga och göra massa uppgifter men jag är helt tom och kan ingenting så det blir bara skit av det hela.

 

Jag vet inte vad jag ska göra för att få energi. Kanske lite ensamtid där jag slipper ansvar?

Snart får jag det då man och barn ska iväg några dagar men jag måste göra mina skolsaker före det så jag behöver energi och ork NU. Kaffe hjälper inte alls för det är varken gott eller ger någon effekt på mig såatteeee jag vet inte.

Jag har fått veta att en person ur mitt förflutna har dött. Jag har såna skuldkänslor nu medan jag samtidigt känner mig lite ihålig inuti.

 

Som små var vi bästa vänner, vi satt verkligen ihop och gjorde allt tillsammans till vi blev runt 9/10 år då några började reta henne. Jag slutade umgås med henne sakta men säkert för mig tyckte de ju om och jag ville vara omtyckt. Jag behövde bekräftelse. (Att det sen vände och jag också blev utsatt och mådde dåligt är en annan historia)

Livet gick vidare och efter flera års kamp mot mitt jobbiga och sen att ha utvecklats enormt på dessa år som har gått sen jag fick barn gjorde att jag såg allt med andra ögon, jag hittade henne på twitter av en slump för några månader sedan men jag vågade inte följa. Kände mig ovärdig (i brist på bättre ord). Jag såg att hon och jag hade samma åsikter, vi ville samma sak. Jag ville skriva till henne och be om förlåtelse för hur jag varit och att det var mig det var fel på och att jag hade gjort så fel. Nu är det för sent. Hon finns inte längre.

 

Det känns fel av mig att vara ledsen och sörja henne då vi inte känt varandra på 15 år, vad har jag för rätt att känna så här när hennes närmsta lider och går sönder av sorg och saknad?

Jag känner mig som en jävla hycklare då jag tänkt så länge på att bara ta en ynka lite kontakt genom twitter för att be om ursäkt utan att ha riktigt vågat. Men jag känner så här, jag är ledsen. Jag sörjer min första vän. En vän jag var hemsk mot.

En person som har varit stark och vettig sen barnsben medan jag var vilsen och inte klarade av att stå upp för mig och de jag brydde mig om.