hojna

Okej så imorse vaknar jag av att SB står brevid sängen och säger att hen tycker att det luktar lite konstigt, det ärnågot som luktar. Jag är mest snurrig och förstår inget till en början men sen säger SB att det var lite blött på pappas täcke.

Jag kommer då ihåg att katten hade varit i sängen en stund tidigare så jag hinner bli irriterad på att hon förmodligen varit och spytt men så ser jag att det inte ligger något på täcket. Men där är en pöl. Jag tar en liten sniff. AMEVAIHELVETTEEEE!

 

Som tur jävla var hade LB inte vaknat än för då hade jag fått pissfläcken i ansiktet efter att den hade vandrat runt sängen och över hela LB, hen har en tendens av att vakna före mig och riva upp sängen innan jag själv vaknar till liv. Sköjj. I vanliga fall gör det inget men det hade inte känts så kul om hen hade lekt koja och tittut med pisstäcket liksom. Not so mysigt.

 

 

Nej vår kära katt skulle aldrig göra så här annars men imorse hade SB stängt dörren till toaletten och sen gått och lagt sig igen vilket gjorde att hon antagligen inte kunde hålla sig längre. Jaja, bättre på täcket än i soffan. Lättare att rengöra.

Jag var på stan häromdagen och mötte en gammal (festar-)kompis till mig som har barn på samma avdelning som SB, vi pratade lite grann och hon sa att hennes barn hade sagt att hen var kär i SB och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag log och sa ungefär "Mmmhhfneehehhe".
Det barnet fyller tre om några månader, SB fyller fyra och har aldrig någonsing pratat om kärlek och det är antagligen för att jag tycker inte att barn ska behöva prackas på sånt. SB tycker att alla barn är kompisar och det är det vi fokuserar på.

 

Jag minns själv från när jag var liten och vuxna frågade om jag var kär i mina kompisar, det var jobbigt och jag skämdes och det slutade med att jag INTE ville leka med dem längre. Det var verkligen jättejobbigt när vuxna hintade om kärlek och sa saker om att vi var ett sött par osv. Varför i helvete envisas folk med att göra så mot barn?

Låt barnen få vara barn och bara vara kompisar, kärleken kommer tids nog och i början räcker det med den vänskapliga kärleken.

 

Sen den förbannade heteronormen, jag tänker inte förutsätta att mina barn är heterosexuella. Jag antar ingenting alls faktiskt och barnen kommer alltid veta att det är inte könet vi blir kära i utan i människan och att det inte alls är konstigt att tycka om folk av samma kön eller tycka om båda könen. Det enda jag hoppas på är att mina barn hittar en partner som är bra för dem, en som respekterar och älskar mitt barn så som hen förtjänar. Då är jag nöjd.

 

Jag fick aldrig lära mig hur viktigt det är med vänskapsbanden som liten så det vill jag lära mina barn, jag kommer alltid finnas tillgänglig för att prata om deras känslor och bekräfta dem så jag är säker på att när det pirrar lite extra i kroppen så ska vi kunna prata om det utan att tycka det är pinsamt eller jobbigt.

 

.

SB tycker om att prata om bebisar och när de ligger i magen, speciellt när det handlar om att hen faktiskt har legat i min mage en gång i tiden och även att LB har gjort det så då och då brukar vi prata om det och jag kan visa vart den lilla rumpan låg eller hur tokigt det såg ut när foten stack ut och såna saker.

 

Från vårt samtal igår.

 

SB: "När jag var liten bebis låg jag inne i din mage mamma, då hade du en STOR mage när jag låg där"

Jag: "Ja det stämmer, jag hade en stor mage då"

SB: "Och jag var alldeles blöt då för det är vatten där"
Jag: "Haha ja, det kallas för fostervatten och där i vattnet inne i magen ligger det en bebis"

SB: "Sen kom jag ut genom din snippa mamma, jag var lite ledsen då och det gjorde ont. Det gjorde ont i din snippa då och det var inte meningen"

Jag: "Nej jag vet att det inte var meningen utan det är så det är, det gör lite ont när bebisen kommer ut genom snippan"

SB: "Ja. Och sen bajsade jag på dig! HAHAHAHAHAHA"

 

.

Det kommer att ta minst två år att bli klar med gymnasieämnena, det känns sjukt långt bort just nu innan jag ens har börjat. Tänk om jag inte tar mig in på sjuksköterskeutbildningen efter det? Vad gör jag då?
(Nej inte tänka så, jag SKA ta mig in!)

När jag väl börjat där så blir det roligare, efter det måste jag jobba 12 månader som sjuksköterska innan jag kan ta mig vidare till barnmorskeutbildningen. Så tre år på ssk-utb, ett år jobba och minst två år för gymnasiet. Sex år bort. FAN vad lång tid!

Jag ångrar inte att jag aldrig gick gymnasiet, hade jag gjort det så kanske jag inte hade haft min underbara familj och det som har varit i mitt förflutna har gjort mig till den jag är idag. Jag gillar mig så nej jag ångrar det inte.
Även om det hade varit skönt att kunna hoppa in direkt för att bli ssk nu.

Jag mådde verkligen dåligt under tonåren, allt var svart och jag hade ingen som helst motivation till någonting. Jag såg ingen mening med att leva och det enda som stoppade mig från att ta livet av mig var att jag är rädd för att dö. Det hade varit en befrielse att slippa livet men jag ville inte möta döden.
Det tog tid innan jag hittade motivation, jag är inte en sån som kunnat ta vilket skitjobb som helst tidigare bara för att kunna leva. Idag hade jag kunnat det eftersom jag nu har mål. Jag har en familj att ta hand om och jag vet vad jag vill göra i slutändan, bilden jag har i mitt huvud går inte att radera så det får ta tid helt enkelt.
Jag vet nu vad jag vill, jag VET att jag ska vara barnmorska.

Jag vill tacka mina barn för det. Mitt liv var inte mörkt längre när jag träffade deras far, min älskade andra hälft, men jag var fortfarande vilsen och visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Sen kom barnen och den enorma kärleken skakade om mig och någonting hände.
Mitt liv är helt fantastiskt och jag är glad. Nu vet jag!