hojna

Den här veckan har varit ett bevis på att det finns alldeles för många puckon i detta land. Det är så skrattretande att så många har blivit upprörda för små jävla skitsaker och skriver saker i stil med "jag är inte rasist, men ... " eller "nu har det gått för långt, ... ". MEN GÅ OCH SKJUT DIG SJÄLV!
Det enda som har gått för långt är den här jävla idiotin som pågår. Jag har blivit så galet provocerad varenda gång jag kikade in på Facebook de senaste dagarna, jag orkar inte. Fortsätt vara sådär jävla inskränkta och vägra utvecklas och bli en lite bättre människa.

Jag vet inte hur andra ser på livet men jag själv tycker om att lära mig nya saker och vidga min världsbild, det är väldigt roligt rent av. Jag vägrar stanna i min utveckling och tycka att saker är på ett visst sätt bara för att "det alltid varit så", får jag övertygande fakta framför mig så är jag absolut öppen för att ändra min uppfattning om saker och ting.
Det är inget farligt och kan faktiskt göra livet bättre.



*eller som vi på Familjeliv skulle skriva: Att vara förskyld och irreterad

Okej så imorse vaknar jag av att SB står brevid sängen och säger att hen tycker att det luktar lite konstigt, det ärnågot som luktar. Jag är mest snurrig och förstår inget till en början men sen säger SB att det var lite blött på pappas täcke.

Jag kommer då ihåg att katten hade varit i sängen en stund tidigare så jag hinner bli irriterad på att hon förmodligen varit och spytt men så ser jag att det inte ligger något på täcket. Men där är en pöl. Jag tar en liten sniff. AMEVAIHELVETTEEEE!

 

Som tur jävla var hade LB inte vaknat än för då hade jag fått pissfläcken i ansiktet efter att den hade vandrat runt sängen och över hela LB, hen har en tendens av att vakna före mig och riva upp sängen innan jag själv vaknar till liv. Sköjj. I vanliga fall gör det inget men det hade inte känts så kul om hen hade lekt koja och tittut med pisstäcket liksom. Not so mysigt.

 

 

Nej vår kära katt skulle aldrig göra så här annars men imorse hade SB stängt dörren till toaletten och sen gått och lagt sig igen vilket gjorde att hon antagligen inte kunde hålla sig längre. Jaja, bättre på täcket än i soffan. Lättare att rengöra.

Vad är det för fel på mig? Jag känner ingen lust till någonting. Jag orkar ingenting.

Helst hade jag velat ligga ner och göra absolut ingenting men det går såklart inte, barnen behöver mat och uppmärksamhet så det gör jag. Annars inget. Jag hade behövt plugga och göra massa uppgifter men jag är helt tom och kan ingenting så det blir bara skit av det hela.

 

Jag vet inte vad jag ska göra för att få energi. Kanske lite ensamtid där jag slipper ansvar?

Snart får jag det då man och barn ska iväg några dagar men jag måste göra mina skolsaker före det så jag behöver energi och ork NU. Kaffe hjälper inte alls för det är varken gott eller ger någon effekt på mig såatteeee jag vet inte.

Efter att ha varit nästan isolerad i flera år så blir jag helt konstig när jag är ute bland andra människor, det är lugnt att gå på stan men direkt jag måste börja prata eller bara hälsa på någon i farten som jag inte träffat på länge förvandlas jag. Jag blir glad över att få prata med någon som inte tillhör familjen men allt blir bara gröt i huvudet och orden blir mest svammel. Kära nån vad jag måste verka konstig. JAG VILL INTE VARA SÅN!

 

Folkskygg och social fobi samtidigt som jag älskar att träffa andra människor men det blir bara feeeeel. Så skäms jag. Tycker att jag är pinsam när jag ler åt någon och kör en liten hälsningsnick eller vinkning. Å vad jobbig jag är. Kan älta det länge efteråt.

 

Jag längtar till jag kan börja utbildningen så jag får träffa människor och träna upp min sociala förmåga igen för det här går inte.

Jag vet att jag är typ sist på den här bollen men ändå.

 

Fan vad less jag blir på idioter som brölar ut "Amäh vadå, jag är inte en HEN jag är en HON!! FEMENISTER VILL SUDDA UT KÖÖÖÖÖÖNEEEEEEN OCH ALLA SKA VARA HEN!"

Eh, nej. Om du på fullaste allvar tror att det är så är det dags att läsa på lite. Inte för att det hjälper för hur mycket en än försöker förklara hur detta lilla ord ska användas så verkar det inte gå in i skallen på dessa personer. Det tar bara stopp helt enkelt och inget tar sig in. Vägrar använda ordet bara för att sätta sig på tvären även om de faktiskt skulle ha användning för ordet i skrift istället för att skriva h*n och andra varianter av att inte veta om det ska vara ett a eller o där mellan.

 

Vill du inte använda ordet så gör inte det och det finns gott om normala och vettiga människor som vet om att ordet finns men inte använder det och nöjer sig med det. De behöver inte sitta och fjana sig om hur lööööjligt ordet är osv osv.

"Hen betyder höna på engelska höhöhö" Ja men snark, släpp det där nu. Det var kanske lite roligt första gången men inte när den levereras för 52082567926959026:e gången.

 

Det är samma typ av människor som gör så här: "Men JAG har ALLTID sagt negerboll och jag tänker fortsätta med det!"

Då vill jag bara dunka huvudet i väggen. Är det så svårt att förstå att det är ett kränkande ord? Och nej det går inte att jämföra med Finska pinnar eller Vitlök. Väx upp lite grann, öppna sinnet och var positiv till förändring. Det är aldrig fel att utvecklas.

Sen finns det ju dessa rasister som säger det med ett stort flin och vet precis vad de gör. "Fräscht". (Vilket även är samma personer som har en rutten kvinnosyn och sitter och hotar människor på internet. MOGET!)

Bästa kuren mot att känna sig lite orkeslös och vill inte göra någonting är att glida in på YouTube och kolla på skrattanfall. Jag kan inte göra annat än ryckas med och skratta som en dåre.

Efter det är jag full av energi och orkar städa och plugga. Jag älskar internet!

 

.

Min hjärna. Just nu.

 

 

Tack.

 

.

HURRA VAD ROLIGT!

 

Egentligen förstår jag inte vitsen med bloggar men ändå har jag startat en egen. Igen. Jag har flera gamla som bara ligger och dammar, jag har inte hjärta att ta bort dem utan de är låsta så jag får ha kvar det jag har skrivit förut och kan gå tilbaka och läsa. Jag har två barn så jag kan inte radera mina gamla ord om livet som nybliven förälder och alla naiva och pinsamma inlägg som skrevs då, plus att det är mycket framsteg nedskrivet där så det måste jag få samla ihop och spara så vi kan komma ihåg det.

 

Men i alla fall, nu börjar jag om här. Ska jag presentera mig? Eller blir det lite löjligt?

Jag som skriver är (snart) 25 år gammal och bor tillsammans med mina barns far i en trea, förutom vi människor finns det en katt i familjen. Jag har inte gått gymnasiet så till hösten ska jag påbörja den långa, dryga vägen att läsa in allt det så jag kan närma mig mitt drömjobb. Barnmorska.

 

 

Då kör vi då så får vi se om jag är intressant att följa eller inte.