hojna

Jag var på stan häromdagen och mötte en gammal (festar-)kompis till mig som har barn på samma avdelning som SB, vi pratade lite grann och hon sa att hennes barn hade sagt att hen var kär i SB och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag log och sa ungefär "Mmmhhfneehehhe".
Det barnet fyller tre om några månader, SB fyller fyra och har aldrig någonsing pratat om kärlek och det är antagligen för att jag tycker inte att barn ska behöva prackas på sånt. SB tycker att alla barn är kompisar och det är det vi fokuserar på.

 

Jag minns själv från när jag var liten och vuxna frågade om jag var kär i mina kompisar, det var jobbigt och jag skämdes och det slutade med att jag INTE ville leka med dem längre. Det var verkligen jättejobbigt när vuxna hintade om kärlek och sa saker om att vi var ett sött par osv. Varför i helvete envisas folk med att göra så mot barn?

Låt barnen få vara barn och bara vara kompisar, kärleken kommer tids nog och i början räcker det med den vänskapliga kärleken.

 

Sen den förbannade heteronormen, jag tänker inte förutsätta att mina barn är heterosexuella. Jag antar ingenting alls faktiskt och barnen kommer alltid veta att det är inte könet vi blir kära i utan i människan och att det inte alls är konstigt att tycka om folk av samma kön eller tycka om båda könen. Det enda jag hoppas på är att mina barn hittar en partner som är bra för dem, en som respekterar och älskar mitt barn så som hen förtjänar. Då är jag nöjd.

 

Jag fick aldrig lära mig hur viktigt det är med vänskapsbanden som liten så det vill jag lära mina barn, jag kommer alltid finnas tillgänglig för att prata om deras känslor och bekräfta dem så jag är säker på att när det pirrar lite extra i kroppen så ska vi kunna prata om det utan att tycka det är pinsamt eller jobbigt.

 

.

Är jag ensam om att få dåligt samvete när det inte ens behövs?

 

Idag kände jag mig som en dålig förälder även fast jag inte alls är det, jag och barnen satt i bilen utanför OK när maken sprang in för att köpa snus. En bil parkerade brevid oss och jag tyckte att en person tittade lite väl mycket mot oss, ser lite sur ut och tittar mot bilen flera gånger innan jag ser att hen säger "Men det är ju BARN i bilen!".
En annan i sällskapet tittade mot bilen och jag tror att den personen såg mig för sen tittade den som hade påpekat att det var barn i bilen också bakåt. Och då kände jag mig dålig. Jag kände mig riktigt rutten.

 

Men varför? Jag hade inte gjort något, jag satt ju i bilen med barnen.

Jag hade ingen aning om vilka dessa människor var och lär aldrig se dem igen men ändå, inte vill jag att någon ska tro att mina två barn bara lämnas vind för våg. Jag vet att det inte spelar någon roll men ändå så fick jag en slags skamkänsla när jag såg reaktionen hos den människan.

Vad knäppt ändå att jag kände så.

 

.