En stor sten är borta
Nu känns allt så mycket bättre, jag har mått dåligt över svenskan och att jag inte hunnit med så idag åkte jag och LB in och pratade med en studievägledare. Jag berättade att jag kände att det var för mycket med två kurser samtidigt som jag är hemma med ett barn så jag avslutar svenskan och tar upp det efter jul istället, jag fortsätter med matten och börjar med samhällskunskap efter det. Så skönt!
Sen fick jag även veta att jag har bättre chans att komma in på SSK-utb om jag läser en yrkesutbildning istället så jag har anmält intresse för att börja plugga till undersköterska. Att jag inte tänkte på det tidigare, det kommer korta ner min studietid med minst ett år! Skitbra ju.
Då får vi hoppas att LB får plats på förskolan efter jul om jag skulle ha sån tur att det börjar en uska-utb då. Annars är det bara att vänta till nästa höst. Men spännande är det.
Det känns så bra så!
Sen fick jag även veta att jag har bättre chans att komma in på SSK-utb om jag läser en yrkesutbildning istället så jag har anmält intresse för att börja plugga till undersköterska. Att jag inte tänkte på det tidigare, det kommer korta ner min studietid med minst ett år! Skitbra ju.
Då får vi hoppas att LB får plats på förskolan efter jul om jag skulle ha sån tur att det börjar en uska-utb då. Annars är det bara att vänta till nästa höst. Men spännande är det.
Det känns så bra så!
Tiden..
Alltså jag har lite åldersångest, jag fattar inte att jag är 25 år. Det känns så gammalt även fast det inte alls är det men ändå. Jag kan inte förstå att tiden har gått så fort, det var nyss jag var 15 och vips har 10 år gått och jag är vuxen med barn. Hur gick det till?
Jag har Vännerboxen och en sak som slog mig senast jag såg serien var att en dag kommer jag tycka att de ser så unga ut. Konstigt.
Men sånt är livet, vi blir äldre. Det jobbigaste med att tiden går fort är att barnen kommer snart inte vara små, det går galet fort och även om småbarnsåren är jobbiga ibland så njuter jag för fullt av det. Jag tar tillvara på alla fantastiska minuter med barnen, sover nära dem och älskar varje dag. Underbara barn. Det bästa som finns!
Jag har Vännerboxen och en sak som slog mig senast jag såg serien var att en dag kommer jag tycka att de ser så unga ut. Konstigt.
Men sånt är livet, vi blir äldre. Det jobbigaste med att tiden går fort är att barnen kommer snart inte vara små, det går galet fort och även om småbarnsåren är jobbiga ibland så njuter jag för fullt av det. Jag tar tillvara på alla fantastiska minuter med barnen, sover nära dem och älskar varje dag. Underbara barn. Det bästa som finns!
Stackars barn
Är jag ensam om att få dåligt samvete när det inte ens behövs?
Idag kände jag mig som en dålig förälder även fast jag inte alls är det, jag och barnen satt i bilen utanför OK när maken sprang in för att köpa snus. En bil parkerade brevid oss och jag tyckte att en person tittade lite väl mycket mot oss, ser lite sur ut och tittar mot bilen flera gånger innan jag ser att hen säger "Men det är ju BARN i bilen!".
En annan i sällskapet tittade mot bilen och jag tror att den personen såg mig för sen tittade den som hade påpekat att det var barn i bilen också bakåt. Och då kände jag mig dålig. Jag kände mig riktigt rutten.
En annan i sällskapet tittade mot bilen och jag tror att den personen såg mig för sen tittade den som hade påpekat att det var barn i bilen också bakåt. Och då kände jag mig dålig. Jag kände mig riktigt rutten.
Men varför? Jag hade inte gjort något, jag satt ju i bilen med barnen.
Jag hade ingen aning om vilka dessa människor var och lär aldrig se dem igen men ändå, inte vill jag att någon ska tro att mina två barn bara lämnas vind för våg. Jag vet att det inte spelar någon roll men ändå så fick jag en slags skamkänsla när jag såg reaktionen hos den människan.
Vad knäppt ändå att jag kände så.
.
"Jag har också haft en bebis i min mage"
SB tycker om att prata om bebisar och när de ligger i magen, speciellt när det handlar om att hen faktiskt har legat i min mage en gång i tiden och även att LB har gjort det så då och då brukar vi prata om det och jag kan visa vart den lilla rumpan låg eller hur tokigt det såg ut när foten stack ut och såna saker.
Från vårt samtal igår.
SB: "När jag var liten bebis låg jag inne i din mage mamma, då hade du en STOR mage när jag låg där"
Jag: "Ja det stämmer, jag hade en stor mage då"
SB: "Och jag var alldeles blöt då för det är vatten där"
Jag: "Haha ja, det kallas för fostervatten och där i vattnet inne i magen ligger det en bebis"
Jag: "Haha ja, det kallas för fostervatten och där i vattnet inne i magen ligger det en bebis"
SB: "Sen kom jag ut genom din snippa mamma, jag var lite ledsen då och det gjorde ont. Det gjorde ont i din snippa då och det var inte meningen"
Jag: "Nej jag vet att det inte var meningen utan det är så det är, det gör lite ont när bebisen kommer ut genom snippan"
SB: "Ja. Och sen bajsade jag på dig! HAHAHAHAHAHA"
.
Jag säger stopp
Nu är jag less på den där förbannade vikthetsen.
Jag har runt 15 kilos övervikt och har mått dåligt för det men nu får det vara nog, jag vill komma i form för att få bättre kondition så jag orkar göra mer saker och jag strävar inte efter att bli smal. Jag ser ut som jag gör och har någon problem med det så är det den personens problem, inte mitt.
Jag har nyss lagt en beställning på en hel drös med nya kläder, jag har inte velat köpa tidigare för jag ville gå ner i vikt först men jag är lat och bekväm av mig så nu skiter jag i det. Det är alla möjliga färger och mönster på kläderna som jag inte velat ha tidigare för att jag velat dölja mig i mina mörka och trista kläder. Nu är det ändring.
Min kropp är fantastisk och jag tänker inte trycka ner mig själv längre. Det räcker nu.
.
Dag 7 av 50: När jag kände den starkaste känslan
När jag var gravid med första barnet visste jag inte så mycket om barn, jag har syskonbarn men där har jag ju varit "lektant" och inte tänkt så mycket längre än så. Jag visste i varje fall att det går inte att planera något så jag vågade inte säga att vi skulle göra på vissa sätt annat än att jag ville att bebisen skulle sova i egen säng från start eftersom att jag trodde att det annars skulle bli problem. Hah!
Så kom den dagen då mitt barn lämnade min kropp. En liten, liten människa. Alldeles ny i världen.
Att få den hala och varma lilla personen på bröstet var helt otroligt, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade nu ansvar för en annan människa och ska ta hand om detta liv.
När vi hade kommit över från förlossningsrummet till rummet på BB så tittade jag på plastbaljan som barnet skulle ligga i och jag kände instinktivt nej, aldrig att min lilla bebis skulle ligga i den själv så jag la mig tillrätta i sängen och hade mitt barn nära mig. Precis som det ska vara.
Jag märkte sen när vi kom hem att bebisen sov bäst i famnen och jag hade inget emot det, klart vi ska vara nära. Här har jag haft denna person i min kropp så länge så inte så konstigt att vi ska fortsätta vara nära när hen är på utsidan.
Det var långt senare jag snubblade över ankntytningsteorin och läste på om nära förädraskap men känslan jag fick första natten var så naturlig och så stark och jag kommer ihåg det än idag, jag känner det än.
.
Dag 6 av 50: Den när jag kom på det!
Jag har alltid tyckt att saker och ting har varit meningslösa, jag har aldrig haft någon motivation för att göra något och aldrig velat jobba för jag har inte sett vitsen med det. Inget har lockat mig.
Sen fick jag barn och då var det någonting inom mig som ändrades, mitt hjärta fick liv på ett helt nytt sätt.
När jag väntade första barnet märkte jag hur jävla häftigt det faktiskt var att vara gravid, en annan människa växte inom mig och jag läste allt jag kunde om fostrets utveckling och hur graviditeter funkade men det var inte förrän andra barnet var runt 5 månader som jag kom på att jag nog vill bli barnmorska så jag började undersöka vad som krävdes men jag blev lite avskräckt då jag insåg hur lång tid det skulle ta och att jag måste bli sjuksköterska först.
Jag insåg senare att det fanns inget annat jag vill göra, jag kände att det var barnmorska jag ville bli. Dessutom har jag alltid trivts på sjukhus, jag tycker om sjukhus. Varför jag gör det vet jag inte men så är det. Jag tycker att människokroppen är väldigt intressant och redan som barn har jag varit nyfiken på hur kroppen fungerar, att börja jobba inom vården var nog ett bra val för mig.
En dag kom det bara, jag SKA bli barnmorska. Jag ska få gymnasiebehörighet och jag ska ta mig in på ssk-ubildningen och jag ser fram emot att få lära mig allt det jag kommer få lära mig. Jag ser fram emot att få jobba som sjuksköterska och få en hel del vana innan jag tar nästa steg och utbildar mig vidare.
Så den där dagen då jag insåg att jag faktiskt vet vad jag vill jobba med är en väldigt bra dag, den går jag tillbaka till när orken tryter och motivationen är låg. Den dagen gör mig glad och påminner mig om att det är värt det. Jag vet vad mitt mål är, vägen dit är lång men jag kommer att klara det!
.
Dag 5 av 50: Den när jag blev kär
Jag hade pratat i telefon med en kille varenda dag i sex veckor efter att vi hade träffats hos ett par gemensamma kompisar, varenda dag i flera timmar efteråt pratade vi i telefon och lärde känna varandra. Vi skrattade, såg film tillsammans och pratade om djupa saker. Vi bodde långt ifrån varandra men bestämde till slut att han skulle komma och hälsa på mig, en och en halv vecka senare var han på väg. Jag var nervös.
Så dök han upp, vi hade väldigt roligt tillsammans och jag märkte att jag tyckte om honom mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Det pirrade i kroppen och jag var glad. När han hade varit hos mig en vecka var vi på väg in till stan, han stannade upp på sjukhusbron och sa:
"Jag tror att jag vill att du ska vara min tjej"
Jag började skratta för det lät så roligt men jag svarade att det ville jag också. Det ville jag, jag hade blivit kär.
Sen den dagen har det varit vi två. Vi har haft våra jobbiga stunder men i slutändan står vi kvar, det är jag och han. Jag är så glad att vi träffades och jag hade inte kunnat få en bättre pappa till mina barn.
.
Blankt
Min hjärna. Just nu.
Tack.
.
Dag 4 av 50: Dagen jag fick en konstig känsla
Jag var 10-11 år gammal och var utomlands med min pappa, hans sambo och hennes barn. Vi bodde på ett hotell som hade fristående lägenheter, det var alltså lägenheter som små hus som var utspridda bakom receptionen och restaurangen (kommer inte ihåg om det var vanliga hotellrum också där men det är ju oväsentligt).
En kväll så var jag och mitt plastsyskon (vet inte vad jag ska kalla hen faktiskt) ensamma i våran lägenhet/rummet/vad det då var och jag var uttråkad. Det var inget på tv och jag kunde inte sova så jag gick till receptionen där pappa och hans sambo var, men där var det också tråkigt. Någon uppvisning av något slag med hög volym och jag orkade inte vara där helt enkelt så jag tänkte gå tillbaka.
När jag kommer ut igen och har passerat poolen går en man förbi mig med snabba steg, jag har alltid varit en fegis och riktigt blyg så jag började gå sakta och hörde hur hans steg tystnade bakom ett hörn men ingen dörr som öppnades. Så jag stannade. Vågade knappt andas. Bakom mig hörde jag dunkandet från musiken och det var mörkt ute.
Helt plötsligt backar mannen runt hörnet och tittar på mig innan han går iväg igen, jag fick känslan att han backade för att kolla efter vart jag var och då blev jag riktigt rädd. Så jag vände mig om och sprang tillbaka till min pappa men jag berättade inget, sa bara att jag inte ville sitta och titta på tv.
Det var obehagligt och det tycker jag än idag. Jag är glad att jag stannade och lyssnade efter mannens fotsteg för tänk om någonting hade hänt.
Han kanske inte alls hade någon baktanke men jag har alltid undrat varför han skyndade sig föbi mig för att sen stanna bakom ett hörn, vänta en stund och sen backa tillbaka och kolla efter mig.
.
Dag 3 av 50: Min första mens
Håhå, jag kommer så väl ihåg hur jag hade väntat på att få mens. Det var ju så stort det där och jag hade läst mycket, speciellt i KP, om mens och att det är ganska vanligt att det kan ta lång tid mellan gångerna i början och att vissa får första mensen tidigt medan andra får den lite senare men allt var normalt och så vidare. Jag längtade efter mensen och jag längtade efter brösten, jag ville bli vuxen! (Idag vill jag tillbaka till den härliga barndomen, inga måsten och roligt nästan hela tiden)
Så var det en dag på sommarlovet, jag var hos min pappa men han var inte där utan jag var ensam hemma. Jag gick på toaletten och hade något brunt i trosorna. Äntligen!
Jag hade också läst att många berättar för sina mammor så jag ringde till min och berättade, lite pinsamt var det då jag egentligen aldrig känt så bra förtroende för min mamma för att kunna prata om saker men det var ju så en skulle göra så jag gjorde det.
Jag kände mig pirrig och glad hela dagen, äntligen hade ett stort steg tagits och jag började bli vuxen.
När jag tänker tillbaka på det idag vill jag bara krama den där lilla 12-åringen på altanen, ge henne den kärlek och uppmärksamhet som hon behövde. Kanske hennes tonår hade varit lite bättre då.
.
Men varför?
Helt sinnes. Jag kommer aldrig klara svenskan.
Min hjärna vill inte samarbeta med mig och jag är sämst. Jag kan inte se något djupare än texten jag läser, det går verkligen inte bra att analysera texter för jag är inte lagd åt det hållet. Jag kan inte hitta budskap eller lista ut vad författaren vill säga med sin text.
Stjärt också. Nu går jag och lägger mig.
Min hjärna vill inte samarbeta med mig och jag är sämst. Jag kan inte se något djupare än texten jag läser, det går verkligen inte bra att analysera texter för jag är inte lagd åt det hållet. Jag kan inte hitta budskap eller lista ut vad författaren vill säga med sin text.
Stjärt också. Nu går jag och lägger mig.
Dag 2 av 50: Dagen jag fick veta att jag skulle bli mamma.
En jävla massa tandvärk har kommit mellan mig och min hjärna de senaste dagarna så det har inte kommit några dagar här pga det men nu har jag fått rediga tabletter som tar bort den obeskrivliga smärtan som pågår i käken och jag kan fungera som människa igen. Halleleluja!
Jag och mannen hade varit tillsammans i tre ynka månader, konstiga saker hade pågått i kroppen i lite mer än en vecka. Jag var ganska säker på att jag var gravid men jag vågade inte hoppas på någonting, för jag ville faktiskt vara gravid trots den korta tiden vi hade varit tillsammans (att det är knäppt och verkligen inget jag rekommenderar är en annan historia som vi kan ta en annan gång).
Mensen kom inte så jag gick med skakande steg till apoteket och köpte mig ett graviditetstest som jag skulle kissa på dagen efter. Det var spännande att gå hem med den där lilla saken i påsen, Jag var pirrig och nervös och det kändes som att alla mäniskor jag mötte kunde se precis vad som låg i min påse så jag satte in den i innerfickan och skyndade mig hem där jag la testet i badrumsskåpet, vi bodde inte ihop då men han kom till mig den dagen och skulle vara hos mig över helgen innan vi åkte vidare till honom.
Dagen efter vaknar jag tidigt och är helt uppe i varv från att jag slog upp ögonen, jag vaknade tidigare än vad jag brukade göra och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Vandrade omkring några varv i lägenheten innan jag bestämde mig för att göra testet, min kille låg fortfarande och sov och egentligen ville jag vänta men han kunde sova länge till och jag var för otålig så jag kissade på testet med lite toalettpapper lindat runt och med rutan ner. La den sedan så på handfatet och rensade kattlådan under tiden.
När jag var färdig med lådan var det dags att kolla på testet. Jag var nervös. Handen skakade när jag sträckte mig för att vända på testet och det var en märklig känsla som sköljde över mig när jag såg ett blått plus i rutan.
Det var positivt. Jag var gravid! JAG SKA BLI MAMMA!
Så jag hoppade in i sovrummet och kastade mig i sängen och visade M, han sov fortfarande men sa att han visste att det skulle bli positivt. Han ville det precis lika mycket som jag ville så när den första skakiga chocken lag sig så gick vi omkring och flinade resten av dagen. Och helgen.
Inget har varit sig likt sen dess, livet har bara blivit bättre och vi har tagit igenom oss de svåra stunderna tillsammans och blivit starkare. Det gick fort för oss men vi klarade det. Vi har skapat oss en förjävla bra familj!
50 dagar ur mitt liv, dag 1: Första gången jag rökte
För att komma igång med skrivandet här tänkte jag hoppa på Apans "50 dagar ur mitt liv" så får vi se om jag kan hitta 50 intressanta dagar bland alla 9128 dagar jag har levt.
Nu är hon redan på dag 3 så jag tänkte få ihop 3 inlägg idag.
En helg när jag gick i femman följde jag med en kompis för att sova hos hennes mormor och morfar, hon umgicks med några som var ett år äldre än oss och var lite häftigare så hon hade tagit med sig några cigaretter så när vi var ute och gick med hunden tog vi en omväg in i skogen för att röka lite. Jag var alltså 11 år och hade inte testat det förut men nu ville jag göra det när vi ändå hade tillfälle, jag kommer inte ihåg om jag lyckades ta halsbloss direkt men däremot tyckte jag inte att det smakade så illa som jag trodde att det skulle göra. Även fast det samtidigt smakade illa. Efteråt tuggade vi på granbarr för att få bort lukten för det skulle tydligen vara jättebra mot det. Jag tror inte att det hjälpte.
Sen på kvällen åkte vi till en kiosk för att köpa godis, det var även första gången jag var med om att någon snattade. Hon visade mig hur det gick att gömma godiset så vi slapp betala för allt vi ville ha och hon stoppade på sig någon chokladkaka och några klubbor. Jag vågade inte göra det utan valde ut det godiset jag ville ha och betalade för det men jag kommer ihåg att det var lite spännande att äta det obetalade godiset på rummet sen när vi var tillbaka hos hennes mormor och morfar.
Efter det tyckte jag att det var häftigt att jag hade testat röka och min pappa hade varit utomlands och köpt en limpa cigaretter så jag tog ett paket därifrån och tänkte att han nog inte skulle märka något då han ändå röker sällan, jag vet faktiskt inte om han någonsin märkte att ett paket var borta för han rökte max två cigaretter per dag då och om han märkte något misstankte han nog min storebror mer än mig. Jag hade med mig det paketet till ett disco och vi var några stycken som sprang bakom skolan och tog några munbloss. Alldeles fnissiga var vi och tyckte att vi var vuxna och häftiga.
Sen började jag röka när jag var runt 14 år gammal och slutade vid 18 år då jag började snusa istället, jag rökte ibland i perioder fram till att jag var 20 och blev gravid med första barnet. Sen dess har jag rökt sammanlagt 6 cigaretter, det har varit under de två gånger jag varit ut sen jag fick barn. (Jag brukar inte snusa när jag dricker för jag tycker att den blir så halkig och bara glider omkring under läppen då)