hojna

Den här veckan har varit ett bevis på att det finns alldeles för många puckon i detta land. Det är så skrattretande att så många har blivit upprörda för små jävla skitsaker och skriver saker i stil med "jag är inte rasist, men ... " eller "nu har det gått för långt, ... ". MEN GÅ OCH SKJUT DIG SJÄLV!
Det enda som har gått för långt är den här jävla idiotin som pågår. Jag har blivit så galet provocerad varenda gång jag kikade in på Facebook de senaste dagarna, jag orkar inte. Fortsätt vara sådär jävla inskränkta och vägra utvecklas och bli en lite bättre människa.

Jag vet inte hur andra ser på livet men jag själv tycker om att lära mig nya saker och vidga min världsbild, det är väldigt roligt rent av. Jag vägrar stanna i min utveckling och tycka att saker är på ett visst sätt bara för att "det alltid varit så", får jag övertygande fakta framför mig så är jag absolut öppen för att ändra min uppfattning om saker och ting.
Det är inget farligt och kan faktiskt göra livet bättre.



*eller som vi på Familjeliv skulle skriva: Att vara förskyld och irreterad

Okej så imorse vaknar jag av att SB står brevid sängen och säger att hen tycker att det luktar lite konstigt, det ärnågot som luktar. Jag är mest snurrig och förstår inget till en början men sen säger SB att det var lite blött på pappas täcke.

Jag kommer då ihåg att katten hade varit i sängen en stund tidigare så jag hinner bli irriterad på att hon förmodligen varit och spytt men så ser jag att det inte ligger något på täcket. Men där är en pöl. Jag tar en liten sniff. AMEVAIHELVETTEEEE!

 

Som tur jävla var hade LB inte vaknat än för då hade jag fått pissfläcken i ansiktet efter att den hade vandrat runt sängen och över hela LB, hen har en tendens av att vakna före mig och riva upp sängen innan jag själv vaknar till liv. Sköjj. I vanliga fall gör det inget men det hade inte känts så kul om hen hade lekt koja och tittut med pisstäcket liksom. Not so mysigt.

 

 

Nej vår kära katt skulle aldrig göra så här annars men imorse hade SB stängt dörren till toaletten och sen gått och lagt sig igen vilket gjorde att hon antagligen inte kunde hålla sig längre. Jaja, bättre på täcket än i soffan. Lättare att rengöra.

Vad är det för fel på mig? Jag känner ingen lust till någonting. Jag orkar ingenting.

Helst hade jag velat ligga ner och göra absolut ingenting men det går såklart inte, barnen behöver mat och uppmärksamhet så det gör jag. Annars inget. Jag hade behövt plugga och göra massa uppgifter men jag är helt tom och kan ingenting så det blir bara skit av det hela.

 

Jag vet inte vad jag ska göra för att få energi. Kanske lite ensamtid där jag slipper ansvar?

Snart får jag det då man och barn ska iväg några dagar men jag måste göra mina skolsaker före det så jag behöver energi och ork NU. Kaffe hjälper inte alls för det är varken gott eller ger någon effekt på mig såatteeee jag vet inte.

Jag har fått veta att en person ur mitt förflutna har dött. Jag har såna skuldkänslor nu medan jag samtidigt känner mig lite ihålig inuti.

 

Som små var vi bästa vänner, vi satt verkligen ihop och gjorde allt tillsammans till vi blev runt 9/10 år då några började reta henne. Jag slutade umgås med henne sakta men säkert för mig tyckte de ju om och jag ville vara omtyckt. Jag behövde bekräftelse. (Att det sen vände och jag också blev utsatt och mådde dåligt är en annan historia)

Livet gick vidare och efter flera års kamp mot mitt jobbiga och sen att ha utvecklats enormt på dessa år som har gått sen jag fick barn gjorde att jag såg allt med andra ögon, jag hittade henne på twitter av en slump för några månader sedan men jag vågade inte följa. Kände mig ovärdig (i brist på bättre ord). Jag såg att hon och jag hade samma åsikter, vi ville samma sak. Jag ville skriva till henne och be om förlåtelse för hur jag varit och att det var mig det var fel på och att jag hade gjort så fel. Nu är det för sent. Hon finns inte längre.

 

Det känns fel av mig att vara ledsen och sörja henne då vi inte känt varandra på 15 år, vad har jag för rätt att känna så här när hennes närmsta lider och går sönder av sorg och saknad?

Jag känner mig som en jävla hycklare då jag tänkt så länge på att bara ta en ynka lite kontakt genom twitter för att be om ursäkt utan att ha riktigt vågat. Men jag känner så här, jag är ledsen. Jag sörjer min första vän. En vän jag var hemsk mot.

En person som har varit stark och vettig sen barnsben medan jag var vilsen och inte klarade av att stå upp för mig och de jag brydde mig om.

 

 

 

Efter att ha varit nästan isolerad i flera år så blir jag helt konstig när jag är ute bland andra människor, det är lugnt att gå på stan men direkt jag måste börja prata eller bara hälsa på någon i farten som jag inte träffat på länge förvandlas jag. Jag blir glad över att få prata med någon som inte tillhör familjen men allt blir bara gröt i huvudet och orden blir mest svammel. Kära nån vad jag måste verka konstig. JAG VILL INTE VARA SÅN!

 

Folkskygg och social fobi samtidigt som jag älskar att träffa andra människor men det blir bara feeeeel. Så skäms jag. Tycker att jag är pinsam när jag ler åt någon och kör en liten hälsningsnick eller vinkning. Å vad jobbig jag är. Kan älta det länge efteråt.

 

Jag längtar till jag kan börja utbildningen så jag får träffa människor och träna upp min sociala förmåga igen för det här går inte.

En sak jag kan ångra lite grann är att jag inte har tagit chansen och haft mer sex tidigare, nu har jag min man och även om det är omöjligt att se in i framtiden så är det så att jag vill leva mitt liv med honom och inte ligga med någon annan.

 

Som när jag gick på folkhögskolan så var det en kille där som jag hamnade i säng med en gång, där hade jag gärnat knulla vidare några gånger för att göra skolan lite roligare. Men jag fegade ur så det blev inte.

Eller andra tillfällen jag har fått, inte fulla och störiga ute på krogen för ett ONS i fyllan är sällan bra (inte de jag har haft iaf), utan andra gånger. Den där killen med skitsnygga tänder som var utomordentligt bra på att hångla hade jag gärna legat med om det inte vore så att vi skiljdes åt för tidigt.

Eller han jag träffade på bussen en gång som jag pratade med i flera timmar hade det också varit trevligt att ta en omgång eller fler med.

Så finns det självklart ligg jag ångrar, jag hade velat byta ut alla dåliga ligg mot tillfällena jag ångrar att jag inte tog.

 

 

Jag vet att jag är typ sist på den här bollen men ändå.

 

Fan vad less jag blir på idioter som brölar ut "Amäh vadå, jag är inte en HEN jag är en HON!! FEMENISTER VILL SUDDA UT KÖÖÖÖÖÖNEEEEEEN OCH ALLA SKA VARA HEN!"

Eh, nej. Om du på fullaste allvar tror att det är så är det dags att läsa på lite. Inte för att det hjälper för hur mycket en än försöker förklara hur detta lilla ord ska användas så verkar det inte gå in i skallen på dessa personer. Det tar bara stopp helt enkelt och inget tar sig in. Vägrar använda ordet bara för att sätta sig på tvären även om de faktiskt skulle ha användning för ordet i skrift istället för att skriva h*n och andra varianter av att inte veta om det ska vara ett a eller o där mellan.

 

Vill du inte använda ordet så gör inte det och det finns gott om normala och vettiga människor som vet om att ordet finns men inte använder det och nöjer sig med det. De behöver inte sitta och fjana sig om hur lööööjligt ordet är osv osv.

"Hen betyder höna på engelska höhöhö" Ja men snark, släpp det där nu. Det var kanske lite roligt första gången men inte när den levereras för 52082567926959026:e gången.

 

Det är samma typ av människor som gör så här: "Men JAG har ALLTID sagt negerboll och jag tänker fortsätta med det!"

Då vill jag bara dunka huvudet i väggen. Är det så svårt att förstå att det är ett kränkande ord? Och nej det går inte att jämföra med Finska pinnar eller Vitlök. Väx upp lite grann, öppna sinnet och var positiv till förändring. Det är aldrig fel att utvecklas.

Sen finns det ju dessa rasister som säger det med ett stort flin och vet precis vad de gör. "Fräscht". (Vilket även är samma personer som har en rutten kvinnosyn och sitter och hotar människor på internet. MOGET!)

Jag gick upp 32 kilo när jag väntade SB, onödigt många kilon blev det för jag hade inte behövt gå upp så mycket men eftersom att jag inte tänkte så blev det så, och när jag blev gravid med LB hade jag 10 kilo kvar av dessa. Den gången gick jag upp 20 kilo och landade nästan på samma slutsiffra dagen jag födde.

Idag är jag 15 kilo ifrån vikten jag hade när jag blev gravid med SB, jag har 28,7 i BMI. Jag är inte långt ifrån fetma och nej jag är inte helt okej med det. Jag trivs inte med att väga så här mycket eller orka så lite, jag har alltid haft dålig kondition men nu är den ännu sämre såklart efter att ha varit ganska stillasittande i så många år.

 

Jag använder inte graviditet som ursäkt, det är anledningen till att jag blev tjock men det är inte därför jag fortfarande är det. Jag är oerhört bekväm av mig och har inte orkat göra något åt saken.

Många tårar har runnit och jag har mått dåligt men jag har inte orkat göra något utan har fortsatt sitta stilla och pressa i mig socker och DET är anledningen till att jag är tjock.

 

Nu har jag tagit tag i mig själv och börjat komma igång, jag har börjat med att på morgonen när jag lämnat SB på förskolan så tar jag en omväg hem och sen när vi ska hämta igen så tar jag omvägen dit. Idag tog jag hjälp av RunKeeper och fick fram att det tog 36 minuter att promenera (pausade på förskolan) och hela rundan är 2,65 km lång vilket betyder att jag kommer att promenera 5,3 km varje dag och det känns som en bra start för mig. Dessutom har jag vagn med mig så det blir lite tyngre uppför.

 

Jag ska låta det gå någon vecka och se när jag utökar rundan, promenader räcker för tillfället. Eller jag kanske ska gräva fram mina 1-kiloshantlar och börja göra något med dem också?

Fast det känns ju lite fjuttigt, ger det något öht?

Bästa kuren mot att känna sig lite orkeslös och vill inte göra någonting är att glida in på YouTube och kolla på skrattanfall. Jag kan inte göra annat än ryckas med och skratta som en dåre.

Efter det är jag full av energi och orkar städa och plugga. Jag älskar internet!

 

.

Jag var på stan häromdagen och mötte en gammal (festar-)kompis till mig som har barn på samma avdelning som SB, vi pratade lite grann och hon sa att hennes barn hade sagt att hen var kär i SB och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag log och sa ungefär "Mmmhhfneehehhe".
Det barnet fyller tre om några månader, SB fyller fyra och har aldrig någonsing pratat om kärlek och det är antagligen för att jag tycker inte att barn ska behöva prackas på sånt. SB tycker att alla barn är kompisar och det är det vi fokuserar på.

 

Jag minns själv från när jag var liten och vuxna frågade om jag var kär i mina kompisar, det var jobbigt och jag skämdes och det slutade med att jag INTE ville leka med dem längre. Det var verkligen jättejobbigt när vuxna hintade om kärlek och sa saker om att vi var ett sött par osv. Varför i helvete envisas folk med att göra så mot barn?

Låt barnen få vara barn och bara vara kompisar, kärleken kommer tids nog och i början räcker det med den vänskapliga kärleken.

 

Sen den förbannade heteronormen, jag tänker inte förutsätta att mina barn är heterosexuella. Jag antar ingenting alls faktiskt och barnen kommer alltid veta att det är inte könet vi blir kära i utan i människan och att det inte alls är konstigt att tycka om folk av samma kön eller tycka om båda könen. Det enda jag hoppas på är att mina barn hittar en partner som är bra för dem, en som respekterar och älskar mitt barn så som hen förtjänar. Då är jag nöjd.

 

Jag fick aldrig lära mig hur viktigt det är med vänskapsbanden som liten så det vill jag lära mina barn, jag kommer alltid finnas tillgänglig för att prata om deras känslor och bekräfta dem så jag är säker på att när det pirrar lite extra i kroppen så ska vi kunna prata om det utan att tycka det är pinsamt eller jobbigt.

 

.