hojna

Det kommer att ta minst två år att bli klar med gymnasieämnena, det känns sjukt långt bort just nu innan jag ens har börjat. Tänk om jag inte tar mig in på sjuksköterskeutbildningen efter det? Vad gör jag då?
(Nej inte tänka så, jag SKA ta mig in!)

När jag väl börjat där så blir det roligare, efter det måste jag jobba 12 månader som sjuksköterska innan jag kan ta mig vidare till barnmorskeutbildningen. Så tre år på ssk-utb, ett år jobba och minst två år för gymnasiet. Sex år bort. FAN vad lång tid!

Jag ångrar inte att jag aldrig gick gymnasiet, hade jag gjort det så kanske jag inte hade haft min underbara familj och det som har varit i mitt förflutna har gjort mig till den jag är idag. Jag gillar mig så nej jag ångrar det inte.
Även om det hade varit skönt att kunna hoppa in direkt för att bli ssk nu.

Jag mådde verkligen dåligt under tonåren, allt var svart och jag hade ingen som helst motivation till någonting. Jag såg ingen mening med att leva och det enda som stoppade mig från att ta livet av mig var att jag är rädd för att dö. Det hade varit en befrielse att slippa livet men jag ville inte möta döden.
Det tog tid innan jag hittade motivation, jag är inte en sån som kunnat ta vilket skitjobb som helst tidigare bara för att kunna leva. Idag hade jag kunnat det eftersom jag nu har mål. Jag har en familj att ta hand om och jag vet vad jag vill göra i slutändan, bilden jag har i mitt huvud går inte att radera så det får ta tid helt enkelt.
Jag vet nu vad jag vill, jag VET att jag ska vara barnmorska.

Jag vill tacka mina barn för det. Mitt liv var inte mörkt längre när jag träffade deras far, min älskade andra hälft, men jag var fortfarande vilsen och visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Sen kom barnen och den enorma kärleken skakade om mig och någonting hände.
Mitt liv är helt fantastiskt och jag är glad. Nu vet jag!